Livsgnista

Lugnet infinner sig. Vi är i stugan och det har blivit mer av den varan nu när våren närmat sig.
Tid till eftertanke efter månader fulla av oro, glädje, stress och hela livet.

Pappa har gått in i sin palliatativa tid i livet. Sover mycket, äter lite och går ner i vikt, så han ligger på ca 46-47 kilo mot 50 i januari. Kinderna är insjukna och magen är urholkad. Det har skett på 4 veckor och jag är tagen.

Inser att det lider mot sitt slut men det tar sin tid. Igår blev han duschad och det älskar han så han vaknade till liv igen. Han fick en urinvägsinfektion för en dryg vecka sedan som han också tog sig ur, fastän det såg mörkt ut.
Hjärtat är inte starkt men något håller honom ändå kvar i livet.

Jag vill så gärna att han ska få frid och ro, men samtidigt är det så svårt att släppa taget om den människan som betytt mest för mig under en så lång tid.
Präglat mig på så många sätt och mycket mer än jag förstått!
Idag har jag min egen familj men han har alltid funnits där och genom mina barn och barnbarn sluts cirkeln. Vi blir fler.

Minnet sviker honom, men han minns mig efter en stund när jag besöker honom varje vecka. Jobbar på att han ska få flytta hit från Odensbacken till Laxå oavsett vad som sker framöver.
Vill att han ska känna att vi alla finns där oftare även om han inte bryr sig.

Allt handlar kanske mer om min egen tanke och rädsla om vad som finns framför mig om mitt liv skulle bli så som hans,  när de båda planerat att bo ihop på hemmet och ödet valde en helt annan väg. Ensamhet......

Nu är jag här, vi har stora planer för stugan som vår reträttplats, sälja huset till sonen och kanske få en ny bostad inom en snar framtid som inte kräver trädgårdskötsel mm.



Jag har så mycket att se fram emot. Lilla Nova som kommer till oss i  juli. Leevi-hjärteskrutten som växer, ställer krav på sin mormor och äger mitt hjärta. Nytt boende med skräckblandad förtjusning.

Jag ser framåt i livet!

Puss och kram i marsmånad till alla därute!