Lilla pappsen

Det är verkligen lilla pappsen nu. Han blir tunnare och tunnare samt mer dement för varje vecka som går. Ibland vet han inte alls vad som är dröm och verklighet när vi pratar och det finns orosmoln som plågar honom som återkommer hela tiden.
Jag besöker honom varje vecka och de två gångerna har jag tagit med mig Leevi vilket får honom att blomma upp när den lille killen glatt bubblande på sitt språk tar sina första steg i hans rum för att utforska allt.

Igår var pappa ganska klar. Han saknar MB och vi pratar om hur hon dog och att vi nu snart ska urnsätta henne. Han ligger mer och mer i sängen, och berättar att han inte har ont trots att han är svullen på ena armen konstant då han ramlar ofta. Någon har tagit lite hårt i honom när de lyft berättar han och jag ser att handen är svullen också.
Han är färdig nu säger han. Kroppen är slut.

Han ler åt sitt lilla barnbarnsbarn, tar på honom och väntar att han ska närma sig sin gammelmorfar. Leevi trycker försiktigt på hans knappar i skjortan och tröjan med sitt lilla pekfinger om och om igen. Som om han förstår att det är en mycket gammal och sjuk man som ligger där.
Pappa skrattar och jag vet att han älskar beröringen då vi alltid håller varandra i handen när jag är där, pussas när vi går.

Man ska aldrig skiljas som ovänner och alltid ge en puss sa han till mig när jag var barn och inte ville pussas, man vet aldrig när man ses igen. Och det det gör vi. Alltid.

Som vanligt vill han betala för sig för alla tjänster personalen gör åt honom och jag säger som alltid att det finns femtio kronor i necessären och han blir lugn med det.
När det är dags för hans middag brukar vi åka hem och han säger att han är så glad. Vi är hans glädjeämnen nu när vi kommer eller ringer. Han pussar Leevi och mig.

Jag är också glad men ledsen på samma gång.

Puss i den vackra varma sensommar morgonen den 26 augusti 2016!