Vägen bort.....

Fredag kväll och vi har det gott i sommarstugan. Vi började eftermiddagen med en stund i det varma växthuset med den smältande isen utanför på sjön och fåglarna ivrigt kvittrande i skogen.

En spontan resa till Karlstad med övernattning bokade vi under kvällen och sedan somnade vi gott i tystnaden. Lördag morgon efter att vi packat ihop ringer min telefon och det är Petra pappas kontaktperson och härliga hemtjänstpersonal. M-B mår så dåligt att hon akut måste till USÖ.

Vi avbokar och åker direkt till dem. M-B blir hämtad av ambulans och vi stannar med pappa som behöver fullständig tillsyn hela dygnet.

Totalt rådvill ställer jag frågor, hur bli det nu? Allt susar runt i huvudet då M-B varit den som tagit hand om pappa. Vi får till slut veta att det finns en korttidsplats som han får komma till på söndagen.

Vi pratar och det blir så ledsamt,  men vi pratar mera hela dagen och tonen ändrar sig. Det finns fortfarande en gnista till livet och han accepterar allt. Vi får veta att M-B har cancermetastaser som spridit sig till levern och på måndag blir det röntgen för att avgöra hur allvarligt det är. 

T lagar mat och pappa äter ändå med god aptit och senare tar vi var sitt glas Danskt körbärsvin vid TVn som han tycker så mycket om. Jag får göra det M-B alltid gör, ge honom den insomningstablett som gör att han kan somna. 

Mjuk i kroppen ber han mig vid 22.30 att få gå isäng och vi hjälps åt med kvällsbestyren. Efter toalettbesöket där han noga tvättar sig och borstar tänderna i rullstolen, glider den obligatoriska nattskjortan över huvudet. 

Tillsammans hjälps vi åt vid sängen och han ligger en stund och pratar med mig, mer och mer frånvarande då tabletten gör sitt och han till slut somnar med sin hand i min.

Söndagen äter vi en god frukost och packar ihop det som pappa vill ha med sig. Han har accepterat sitt nya boende ett kvarter bort och blir så glad när han skå få åka rullstol med mig och komma ut för första gången på mycket lång tid. Han har varit helt bunden till att vara inne i lägenheten.

Grannens katt kommer förbi och hälsar lite, vi rullar uppför backen där han ofta gått förr och han pratar oavbrutet om vilka som bor i villorna vi passerar. Han säger: Härligt när vi rullar framåt i den friska vårvinden.
Jag tänker med gråten i halsen att det här är vägen bort.... ett annat liv tar vid. Men det kan också vara gott,

Väl inne på Askenäs får han sitt rum med fin utsikt över fälten. Vi har med mat och han äter återigen med god aptit. Så småningom säger han själv att nu måste ni nog åka hem och jag sätter i halsen. Hatar avsked men han har sådan närvaro. Gråter hela vägen ut men T ger mig tröst och mod. 

Pappa har det bra nu och är trygg där han är och M-B är där hon måste vara. 

Nu har jag pratat med dem båda ikväll och de är båda lugna. Men inte jag.....

Puss en söndagkväll i mars!