Så kom den då, dagen jag fasat för och trott att jag skulle kunna hantera. Att den skulle ske har jag kännt till i flera månader och skjutit framför mig. Helt plötsligt så står man bara där inför fullbordat faktum.
Min bästa vän på jobbet lämnar mig och flyttar "hemifrån" för gott!
Vi var bara i 20-års åldern när vi började jobba tillsammans. Jag den spontana känslomänniskan som hittade på det ena buset efter det andra. For berg-och dalbana i mina utlopp av känslor. Hon den eftertänksamma och lite återhållsamma som fått ner mig på jorden många gånger, med all rätt, samtidigt som hon nappade till 100 på vilda ideér! Så otroligt roligt vi haft!
Hon har blivit min lillasyster, förtrogna, stötta och vän för livet. Vi har skrattat, bråkat, gråtit och hållit ihop i vått och torrt, oavsett vad som hänt har det varit vi mot världen! Vi har varit arga på varandra men alltid hittat tillbaka!
Jag kommer att sakna det direkta sättet vi har haft, förståelsen för det outtalade och den vardag som knutit oss samman i glädje som sorg. Tryggheten i varandra.
Hon går nu vidare mot nya utmaningar utanför vår värld och jag vet att det kommer att bli ett av de steg hon så småningom kommer att känna som sitt viktigaste i yrkeslivet.
Av hela mitt hjärta önskar jag lycka till, även om hon kommer att fattas mig i vardagen. Men finns viljan överbryggar vi det hindret.
Vi har även idag skrattat och gråtit tillsammans, och det är jag glad för! Det är inte slut än var våra avskedsord!
Puss i den vackra oktoberkvällen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar