Två steg framåt och ett tillbaka. Det hjälper att prata, men denna helg blev en helg för mig själv. Valde ändå ensamheten till största delen, där jag var tvungen att känna efter, ta på känslorna och de kom tillbaka med full styrka. Slog omkull det jag byggt upp av distans, sög musten ur mitt hjärta och tog sig ut.......
Promenerade hårt för att rensa tankarna. Inget vidare sällskap för någon. Men jag tar på det som sonen sa imorse: - Du är värd bättre, mamma. Måste komma ihåg det.
Tror på utmattningsmetoden, en dag kommer jag att vakna upp och vara så trött på mig själv och denna känsla. Slutältad!
Bara lämna den bakom mig som ett par gamla nötta skor där sulan är så sliten så att det läcker in och det är dags att kasta dem och köpa nya. Under tiden får jag fönstershoppa och bestämma mig för vad jag vill, inte vill, vill ha och inte ha.
Dottern har precis anlänt efter att blivit avkastad av en häst ikväll. Med sprucken svullen överläpp, en blåslagen kind och öga samt en smäll på näsryggen av hjälmen som heter duga. Några blåklockor kommer det att bli. Som tur är inget annat skadat och ingen hjärnskakning, men rejält chockad var hon och ont gjorde/gör det. En kylklamp ur frysen får lindra det värsta.
Men i morgon ska hon upp på hästskrället igen. Och så ska hon på krogen till helgen...hmm.
Det kanske är så det är, man måste övervinna smärta och rädslan...så upp igen är det som gäller.
Puss i den kalla vinternatten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar