För första gången på en längre tid vaknade jag inte med hjärtat i maggropen och en önskan om att få fortsätta sova. Inte behöva tänka de tankar som bara kommer, kunna koncentrera mig mera på det som krävs av mig. Det har varit mer än fullt upp idag och det hjälper.
Tanken på att måla fladdrade genom hjärnan när jag passerade min "målaratelje". Att måla är känslorelaterat, kanske kan jag få till det och samtidigt måla av mig min berg- och dalbana. Kändes bra att spontant känna lust till något även om det bara var för en liten stund.
Varje dag undrar jag över det gångna året, ser småsaker men trodde väl aldrig det skulle leda hit. För varje dag hoppas jag att det med tiden kommer att försvinna, vilket det ju gör,
men det går väldigt sakta. Känner mig bedövad och förlamad i handling.
Vill inte att minnet ska blekna, men utan näring gör det ju det. Kommer jag ihåg rätt? Var det verkligen såhär det var? Vad missade jag? När vände det?
Grubblerierna avtar så sakta och man återvänder till livet. Det är det enda jag vet just nu.
Puss i den tysta tystnaden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar