En galen värld eller är det bara min egen oro som spökat?
Från att ha varit fågelfri i 5 veckor är jag nu tillbaka i selen, men mer avslappnad än tidigare med ett förhållningssätt som numera kanske har en distans och nya värderingar till vad som börjar bli viktigt i livet.
Ändå så gick det långa stunder igår då tankarna snurrade runt tillsammans med en lätt ångest för det som väntar! Idag har jag tagit ett kliv in och lagt den bakom en dörr som jag försiktigt stängt och ska glänta lite på för att hantera..inför nästa år.
Det känns lite som när jag efter en övernattning borta kom hem och pratade i telefonen med en vännina, öppnade buren till våra fåglar...en nymf parakit och hans lilla vän undulaten...fortsatte att prata och gick runt i huset för att slutligen ställa mig i den öppna ytterdörren och Zack (Nymfparakiten) flög förbi och jag häpet utbrast till den jag pratade med:
- Oj, nu flög det förbi en fågel här! ...och i samma ögonblick insåg jag att det var vår.
Inte ville han komma ner från det träd han satt i med utsikt över hela världen för att sätta sig i en bur som vi lockade med på 50x60!
Han fick senare den veckan sällskap av undulaten då vi flera ggr hittade honom och släpade med buren för att beveka honom att komma ner till sin vän och maten i buren....vilket enbart resulterade i att vi lyckades släppa ut den andra fågeln också.
Båda hade nog en underbar tid innan de så småningom föll offer för svält eller andra rovdjur. Eller som Lina sa för att trösta sig själv:
- Jag har hört att de kan flyga till Italien! Så de är nog tillsammans nu, ingen är ensam!
Det händer att jag fortfarande tittar efter buren på morgnarna när jag kommer ner i köket för att se hur de mår.
Men jag undrar ibland vad jag skulle göra om jag vore fågelfri....jämt? Vet......!
Puss i natten och tystnaden!
Mad world
Önskar att jag vore det ibland! Kram/E
SvaraRadera