Ibland viskar livet till mig om saker som är viktiga för mig eller andra. Viskningar om saker som får mig att må bra eller dåligt. Ibland talar de till mitt samvete, ibland till mitt bättre jag.
Emellanåt stoppar jag bomull i öronen för att slippa höra dem, ibland växer de sig större och ruskar om mig en stund, för att sedan läggas under locket igen. Emellanåt ökar styrkan i dem och växer sig till ett vrål och ger sig inte förrän jag tar på mig min inre hörapparat, och verkligen lyssnar. Ibland träffar de min ömmaste punkt i hjärtat för att röra om i mitt inre. Talar om för mig vem jag är. Till slut måste de hanteras.
Det går att höra dem om man vill, det går att undvika dem ett tag, men det går aldrig att bli av med dem helt. De finns där tills jag hanterat dem och kan lägga dem till mitt förflutna eller min framtid, men det betyder inte att jag glömmer dem. De talar till mina värderingar, mitt hjärta och ger mig minnen och nya referensramar.
Viskningar, magkänsla eller intuition. Kalla dem vad man vill, men de finns där och jag måste våga vara modig nog att ta på dem, förstå och våga hantera dem. De är ett sätt att hantera livet.
Puss i den vackra höstkvällen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar