Man blir aldrig för gammal för hjärtesorg, men efterhand hanterar man den med den referensram man har. Det gör lika ont men man vet att det kommer en dag då man är lycklig i små stunder igen, en erfarenhet rikare och förhoppningsvis inte bitter på något sätt.
Hur förklarar man det för sina unga nära och kära? Livet är aldrig så svart eller vitt som i den åldern. Gråtonerna kommer med åren och beror definitivt inte på resignation utan insikt om att livet är nyanserat och består av situationer som man lär sig hantera efter vägen.
Hur skulle det vara om vi hade facit innan vi ens börjat leva?
Så puss i natten och håll mitt hjärta!
Toto
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar