Emellan åken drack vi kokkaffe som G kokade på grillen ute på isen med fällklädda bänkar att
Min L gled snart fram som den "skrinnarkung" han är, övande inför sin välkomsttur i LLK idag, en långfärdsskridskoklubb. Jag for lite hit och dit i min egen takt tillsammans med en gravid mamma och hennes lille son 4 år, vars pappa siktade in sig på en sportkarriär för sonen. Här växlades det emellan skridskor och skidor hela tiden, med en ivrigt coachande pappa.
Såå, hur gick det nu då för mig, med tanke på när jag senast åkte skridskor och då med taggar?
När jag räknar samman statistiken på skadorna är de lika många som vurporna. Jag har ont i båda skinkorna, en blå underläpp efter att jag satte tänderna i den när jag föll, en högerknoge som är lite svullen och röd, ont i ena armen och en rejäl bula i huvudet när jag avslutade med en stillstående vurpa då jag slog bakhuvudet i isen så att det bara sjöng om den. För att inte tala om hur det lät inne i mitt huvud. Har nu ont i nacken också, troligtvis en lätt wiplash.
Faktum är att jag ramlade mer än den lille 4-åringen, vilket han glatt noterade!
Men skam den som ger sig! Idag söndag var jag på´t igen! Och det i knappa 2 timmar utan en enda vurpa, men utrustad med hjälm denna gång. Nu kan jag åka längre sträckor, och det med stavarna koordinerade utan att jag åker på dem och trasslar in mig. Igår var det stört omöjligt!
Tänk att det bara ska behövas en liten push från någon för att man ska komma igång med något man planerat så länge men inte fått ändan ur att genomföra själv! Tack L!
Puss i vår vackra vintervärld!
Låter härligt! Kram/E
SvaraRadera