I fredags rev jag det sista jag har kvar och försåg pappersinsamlingen med ett färglatt bidrag.
Det jag inte ville tro för några år sedan fick jag idag veta var sant... av en händelse.
Som om ödet ville ge mig en vink om att jag har gått vidare och det är dags att öppna dörren på glänt.
Ingen ska någonsin får göra mig så illa igen. Man tillåter andra människor att göra det de gör rmot oss.
Jag varken kan eller vill skydda mig själv från livet utan slänger mig ut i det igen. Men nu med spröten ute dock, hjärnkontoret lite mer påkopplat så när magkänslan skickar signaler tas de på allvar.
Jag har lär mig vad jag inte vill vara med om, men vad jag vill är svårare att veta för det finns så mycket därute att välja på. Och det är härligt att veta!
Känns som om något likt en svag dimma sakta lämnat min själ, och jag är varken arg, glad eller ledsen.
Jaha.....så konstigt....
Puss i novembernatten.... på väg!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar