Jag vet att den kommer vara så en tid, och även om jag förstår det med intellektet så kämpar hjärtat med alla motstridiga känslor. Gongongen går allt som oftast och det känns som om jag förlorar de flesta ronderna.
Mitt i alltihopa finns mina älskade ungar, precis som om de känner på sig att jag har en jobbig tid samlas de runt omkring mig som ett varmt, ömt omfamnande gosigt täcke. Hör av sig, vill bli bjudna på middag, samtalar, hänger i soffan och ger förtroenden som gör att mitt hjärta gör glädjeskutt varje dag.
Det är precis så jag hoppats att det skulle fungera. Kravlöst men att vi finns där för varandra, lyhörda för situationerna och självklart närvarande.
Idag fick jag en annan bekräftelse som slog undan fötterna på mig men som jag anat i många år...pusselbiten föll på plats. Dottern sa ändå något som får mig att ha distans till det hela; - Men mamma, du ju har ändå valt en annan väg! Och det är det som är det viktigaste för mig att barnen har uppfattat det!
Jag måste skaffa mig ett förhållningssätt och hantera det hela, för tiden är knapp. Det jag redan nu vet är att det stannar inom mig. En dag i taget....
Puss i augustinatten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar