Utanförskap och förlåtelse

Igår efter vår shoppingtur passerade vi Centralskolan, mitt gamla högstadie och av någon anledning säger jag bara;
- Här har jag gått í högstadiet, men jag trivdes aldrig!

Det kunde ha slutat med det om inte en kommentar kommit från en för detta skolkamrat på Stayfriends imorse. När jag läste den förpassades mitt minne till de åren då jag avverkade 7-9:an i den skolan och en ganska ångestladdad tillvaro poppade upp helt oannonserat. Han skrev om det han mindes:
- Mobbning och utanförskap....jag vet vem han var, men inte vem han är idag.

 Lärare som antingen inte brydde sig eller var så gamla att de otåligt bara röt åt oss för att vi inte kunde allt utantill och uppförde oss disciplinerat. Nån skulle vara  "kompis" med oss och därmed blev personen ingen förebild utan mer en figur som hade en skådespelarmotsvariget som han levde på. Han orkade på nått sätt inte med dem som behövde mer än andra, men det spelade liksom ingen roll då de som var intelligenta fick sitt på ett lättvindigt sätt. Någon slags ventil eller grupp som tog hand om signaler för beteeenden som inte var ok fanns inte.

Jag minns så väl när jag gjorde en dumhet med en av mina vänner som jag var skyldigt 2 kronor för kakor på "Bullen" skolans fik. Eftersom jag tyckte att det blev mycket tjat (hon hade all rätt i världen) betalade jag tillbaka i 5-öringar via hennes brevlåda. Min pappa tillrättavisade mig ordentligt efter det och jag ångrade mig.

Det slutade med att 5 personer undvek mig, gick i ring runt, runt mig i skolans fikarum utan att säga ett ord. Ritsade in " Fläsket brinner=Angelica"  i DJ bordet där alla fick spela musik i kommunens fritidsgård. Allt medan de kom till mig vid sidan av varandra och pratade, umgicks med mig var och en för sig. Som grupp var de avskyvärda, men personerna i sig var egentligen rädda för att själva hamna i utanförskapet.

Ett annat tillfälle var när de lät en silverring gå laget runt. Jag råkade säga att jag visste vem den tillhörde och då startade den resan. "Alla ägde den" och det hela gick ut på att utmana  mig, vilket slutade med att jag meddelade att jag inte brydde mig, och det tog ca 6 mån till innan det hela ebbade ut. Var och varannan minut stack man ringen på ett nytt finger under min näsa och jag sa varje gång ; - Jaha?! Och?

När jag läste kommentaren från en av mina skolkamrater efter så många år poppade det bara upp igen inom  mig.  Känns som om jag lagt detta i en ask, låst och kastat nyckel, trots att en av personerna tagit upp det med mig när vi haft reunions på senare år och bett om ursäkt.

Jag vet de som har haft det värre, men inser att jag duckat för mitt eget.

Det är svunnen tid och alla var unga, omogna och saknade förståelsen. De som var del av "den inre kretsen" mådde inte så mycket bättre än vi andra har jag också förstått så här i efterhand.

Känns på något sätt bra att jag tagit på känslan....och att jag nu lägger tillbaka den där den kom ifrån!

Puss i sommarmånaden juni!