Gårdagen förpassade mig knappt ett år tillbaka i tiden. Ett möte under eftermiddagen slungade mig rakt in i det smärtsamma jag upplevde då. Att mötet för eller senare skulle bli av är oundvikligt och det som hittills har läkt rivs till viss del upp igen. Den smärtan kommer jag aldrig att glömma och vill aldrig uppleva igen.
På vägen hem i bilen brast det för mig.
Lusten att krypa in i min borg, gömma mig från allt ont, få frossa loss och på något sätt tömma mig på allt detta blev så stor. Till och med så stor att jag övervägde att stanna hemma istället för att gå ut med min goa vän E (modiga starka E, är så imponerad) och hennes vänner.
Men jag kan inte undvika livet och innerst inne vet jag att det mesta består av glädje och den lever i mig, ibland lite gömd så att jag famlar när verkligheten rämnar, men den ger kraft att orka. Accepterar och tar nya tag igen. Ett beslut att avstå från livet för något som jag varken kan ändra eller påverka är inte värt det.
Jag kanske inte ens vill påverka eller ändra på nått.
Det blev en jättehärlig tjejkväll där vi delade både sorg, glädje och lustiga berättelser om våra liv. Och så spädde vi på med ett Karlskogaband, Gate 2, som spelade Bon Jovi covers, vi sjöng och dansade för glatta livet. Tack vänner för att ní finns!
Det är mitt liv och jag lever nu!
Det blir som det ska, som en annan fd vän alltid sa!
Puss i den vackra, varma juninatten från ett varmt hjärta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar