En liten fågel flög in via balkongdörren idag, vände skräckslagen i köket mot köksfönstret, slog i, hittade balkongdörren ut igen.
Så är det också med livet. Man söker nya vägar, begår en del misstag/slår i som man lär sig av, och när man minst anar det öppnar sig dörren till lösningen.
Läser Paulo Coehlos "vid floden Piedra satte jag mig ner o grät" och den både berör samtidigt som den är för andlig för mig som är så jordnära. En vacker kärlekshistoria som vidrör rädslor som jag själv har av att inte duga, tankar om vad den andra partner tänker, är ute efter, vill men inte säger. Anpassning. Skadad, men jag inser att jag måste skaffa mig ett eget förhållningssätt till känslorna.
" Den andra" som vi alla har inom oss, som sitter på axeln och genskjuter alla oskyldiga tankar så att de omvandlas till rädslor som är tuffa att lämna åt sitt öde.Vänder på glädje till sorg, spontanitet till passivitet, handlingskraft till förlamning, resultatet är förödande. Jag är inte jag, jag är någon som är till lags för att bli bekräftad! Och då vet jag ändå med sunt förnuft att bara jag kan bekräfta mig själv.
Tänker mycket på vem jag är och vad jag står för. Hur jag berör och om jag bidrar till ett mindset som kan beröra mina närmaste och mina verkliga vänner till det bättre.
Är på väg...men vet inte vart! Det är tjusningen!
Mitt hjärtas fågel
Puss i den vackra solnedgången!
Bra AK!
SvaraRaderaVarje människa måste besegra sin 'andra', den förskräckligt försiktiga del av ens tankar.
Du har förstått Pablos budskap,
varsågod och fortsätt läsa andra av hans böcker,
alla har något att lära oss, ge oss infallsvinklar att tänka annorlunda.
Njut av att förstå Dig själv bättre,
Jag har blivit ett 'fan' av Pablo, att läsa hans böcker har givit mig mycken insikt om mig själv och mina medmänniskor.
Ha en bra tid i 'läsvrån'!
H