Påskbrev och godis!

Påskkärringar och påskgubbar rusade mellan husen påvår gata igår, fler än på många år. De plingade på och lämnade brev och fick godis. Även jag fick besök och döm om min förvåning när de stod där, 5 små sötingar och skrek:

- Glad påsk! Och så fick jag 1 brev!
- Vi vill ha godis!
- Ja, det ska vi väl kunna ordna sa jag och kom ut med godisskålen. De räckte fram 1 gemensam korg....en stooor korg! Jag börjde lägga i godis och då sträckte de ner sina små händer i skålen och riktigt roffade runt i den alla fem. Hojtande till mig vad de ville ha.

- Jag vill ha en bil!
- Jag vill ha den ! Och slet tag i den rödsvarta dödskallen.
- Snälla en till, bara en till, kom det när jag tyckte att de andra barnen som var på väg också skulle få lite godis.

När jag öppnade det brev jag fick var det förtryckt, och ifyllt så noga så jag undrade om det var de båda mammorna som var med därute på gatan som gjort jobbet.

Känslan jag fick och fortfarande har är att det är så roligt att traditionen hålls vid liv och kommit tillbaka, men på något sätt har ett habegäret blivit större, för visst var vi sugna vi med på vår tid. Godis är något som varje barn får mer eller mindre varje vecka nuförtiden, så vad handlade detta om?

För några år sedan fanns flyktingförläggningen kvar och även de barnen anammade våra seder och det är ju förståeligt. Men när det stod "barn" utanför dörren redan på Långfredagen med målbrottsröster och mörk skäggstubb i 16-18 årsåldern kändes det ändå lite galet, så de fick varken godis eller pengar men en vänlig upplysning om hur det brukar gå till. De kom inte tillbaka på Påskafton, i alla fall inte till mitt hus!

Ja ja, jag vet. Känner mig verkligen som en häxa, Häxan på Villagatan 6 med avbruten kvast!

Puss i påsk och den goa värmen!