Igår hade jag namnsdag, något som jag inte är van vid att fira hemifrån. Blev ändå jätteglad över de glada tillropen på jobbet och i mailen! Har inte alltid varit lika lycklig över mitt namn dock.
"Angelika eller Angelica, ett kvinnonamn av latinets Angelica den Änglalika. Av romarna användes namnet som ett mansnamn. Namnet är mycket vanligt bland personer född på 1980-talet. De flesta stavar med c. År 2004 fanns det 13470 Angelicor" säger Wikipedia.
I vår lilla ort är jag ganska ensam om det i min ålder. Min mamma gav mig namnet efter en tysk skådespelerska som jag aldrig hört talas om. Som barn avskydde och skämdes jag över det. Stavningen med k och uttalet med ett hårt g. Det lät kommenderande, kallt och så var det långt. Dessutom fanns det massor av Marior, Evor, Lenor och Anitor, så jag stack verkligen ut. Fick olika förvanskningar i form av tillmälen, vilket inte gjorde det lättare att bära.
När jag väl började skolan sa lärarna "Anjelica" lite sjungande, vilket jag snabbt anammade. Följden blev att jag ändrade uttal och bytte ut det hårda k:et till c, som gjorde det lättare och snyggare att skriva enligt mitt sätt att se det, när jag väl kommit upp på högstadiet. Med tiden har det blivit en stor del av min identitet, jag använder bara förnamnet när jag svarar i telefonen. Ingen frågar efter mer då man vet att man kommit rätt direkt, på gott och ont!
Så värst "Änglalik" är jag dock inte, vingarna är svarta och tankarna kan sota igen ibland, men jag har heller inte för avsikt att komma till himlen utan så långt jag bara kan.
Och det med så mycket humor, värme och kärlek jag bara förmår att ge, utifrån de erfarenheter jag har.
Illusioner
Puss i natten och tystnaden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar