Mammi

Är en kvinna jag förundras över ibland. I hela mitt liv har vi haft en underlig relation, men jag har kanske inte insett tidigare hur mycket den är färgad av min barndom och den skilsmässa som mina föräldrar lät mig genomgå, utan förståelse för hur en 11 åring uppfattar det.
Alltsom oftast ser jag henne i ett annat ljus ju mer erfarenhet jag får som mamma, vuxen och äldre. Vi är väldigt olika men jag kan ändå se mig själv i henne ibland! Och rätt vad det är så överraskar hon mig på ett sätt som jag inte förväntar mig.
Kanske har det att göra med att jag valde att bo med min pappa vid skilsmässan. Lärde inte känna henne utifrån att jag var tonåring och så fortsatte den resan.

Min kusin i Tyskland har cancer och har behandlats med cellgifter ung 6 månader. Hennes mamma (min moster) dog hastigt precis nu, och där står hon nu utan ett av sina viktigaste stöd i livet. Hon har skrivit brev till och om min mamma som jag läst. Den kvinnan hon beskriver där har jag aldrig mött.....kanske kommer jag att göra det.

En vän till mig hade en liknande situation, och han beslutade sig för att konfrontera sin mamma senare i livet. Han beskrev det som en stor lättnad att få sagt det han behövde, och så kunde han gå vidare ........jag tror inte jag kommer att konfrontera.
Jag väljer att acceptera att det är som det är, men vill arbeta för en annan relation med mina egna barn. Och kanske vi ändå kan bygga något nu mamma och jag.

Tolka mig inte fel... för min mamma har varit ett enormt stöd för mig när mina barn var små, hon har varit en riktig klippa i många andra situationer! Men jag kanske skulle vilja vara hennes vän också.

Jag undrar hur mina barn kommer att beskriva mig, kanske konfrontera mig, diskutera mitt föräldraskap eller annat.....så därför, var ödmjuk inför föräldrar. Jag vill tro att alla "Gör så gott de kan", ibland kan/vet de bara inte bättre.

När jag tittar på bilden ovan blir jag ändå glad!

Denna Singelskiva spelades i mitt hem när jag liten!
Mamma-Robertino