Det oundvikliga

Det oundvikliga närmar sig. Förändringen är markant från den dagen för 2 veckor sedan min lilla pappa kom hem från sjukhuset efter en rejäl dos av lunginflammation kombinerad med den KOL han lever med sedan många år.

Idag vid vårt besök ser jag att han har magrat och är märkbart trött och svag. Han blommar upp när vi tittar på blider och film av Leevi och vid fikat får vi ett gott skratt tillsammans.

Jag blir arg och ledsen då jag förstår att hemtjänsten inte sett till att han fått sin dusch per vecka och det kommer att tas upp så snart vardagen kommer. Hans hörapparat är på lagning så han är inte alltid med i samtalen då det går för fort och vi måste tala högt för att han ska hänga med.

Han tittar ned i bordet då han inte har mer än ledsyn, ser inte ansikten tydligt som sitter en bit bort. Jag observerar min pappa mer än jag deltar i samtalen. Datorn är aldrig påslagen numera och när han tittar på Tvn sitter han ca 1,5  m framför den med ljudet på hög nivå och somnar snart i sin fåtölj uttråkad då han inte kan sysselsätta sig med något. Livet rinner ut och även livsgnistan som sedan länge sinat.

Jag önskar honom så det han längtar efter..........

Hemma igen startar jag upp ett önskemål från dottern om en liten orm att ha i sängen åt dottersonen och det resulterar i en 2 meter busig mjukisboa som skingrat mina tankar i några timmar. I morgon  ska den få flytta till sitt nya hem.

Cirkeln är sluten på något sätt,  ett nytt litet liv startar där ett annat går mot sitt slut. Båda lika älskade!

Puss i decemberkvällen!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar