Livet är en karusell

Helgen i Värmland gick i kommunikationens tecken och vi fördjupade våra relationer på olika sätt. Mer djuplodande, med utforskande frågor på vårt förflutna som gjort oss till de vi är. Även de som redan kände varandra fick veta mer och en annan förståelse för värderingar, vilka de är och varför de agerat som man gjort i tidigare liv.
 

För grabbarna blev söndagen en lustfylld färd till tivolit i Arvika. Karuseller, slungor, uppskjut lockade så till den mildra grad att även pappa, farfar med minstingen tog sig en tur. De höll sig krampaktigt i handtagen, blundade och virvlade runt i en hiskelig fart. Blekvita, snurriga och rätt så illamående vinglade de alla tre ut efter färden och sedan var det definitivt slutåkt åtminstonde för pappa och farfar. Minstingen fick sin beskärda del i nästa åkattraktion och förstod att han varit bättre bemedlad om han ätit sin frukost innan. Lätt vinögd och med spagettiben var det färdigt även för honom. Den enda som var lycklig och mådde bra var storebror som njöt i fulla drag i åkattraktionerna. För min del blev jag illamående bara av att titta på.

Hemåt i bilen kom tankarna på den stundande veckan som vi snabbt sköt ifrån oss. Det känns som om jag är på tivoli, sitter i en kaffekopp och snurrar runt, kliver omtumlad av för att kliva in i nästa och nästa och nästa......illamående vill inte ta slut och det snurrar bara snabbare och snabbare.

Ur kaos skapar och utvecklar man nytt sägs det. Jag hoppas på det!

Puss i de oktobervackra höstfärgerna!