Jag ville unna honom lyckan att träffa någon att leva med som visade sig vara resten av livet, men hade svårt att ta in situationen då "min vana värld" blev något annat än jag hade förväntat mig. Svartvitt, utan de gråtoner som finns idag.
Att se att han hade andra planer än jag, att han hade en annan roll, någons kommande partner och inte bara min pappa som alltid fanns där för bara mig och min bror. Att någon annan främmande skulle ta del av hans tid.
Det tar tid att vänja sig när den bild man haft och trott skulle vara för evigt ändrar sig och att man inte kan påverka den, för valet var hans inte mitt. Jag förstod inte fullt ut förrän jag själv befann mig i egna relationer, hade klippt navelsträngen och låtit honom kliva ner från den piedestal jag byggt åt honom för att bli den människa jag kan dela så mycket mer med, inte bara som min pappa. Jag inser att jag gav honom dåligt samvete många ggr på grund av min ovilja att gå vidare, protestera och tyst låtsas att de inte existerade. Och jag skäms, men man kan inte skynda på förståelsen.
Jag är glad för att de hade tålamodet men ändå levde sitt liv.
När jag ser tillbaka på det och på mitt eget liv så har jag försökt undvika situationerna för mina egna barns skull, men ingen är felfri. Jag har ändå upprepat saker, ibland också sånt jag inte vill men ändå valt.
Puss i den vackra junidagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar