Ljuset blir starkare

Idag är en dag som jag ska minnas så länge jag lever. Ett uppbrott som skapar oro, rädslor och sorg. Något jag själv gjort och även varit med om som barn. Alla känsloladdade frågor som stormande rusar genom hjärnan och ifrågasätter:  Är detta rätt, vad är det jag gör med de mina, kommer jag att ångra mig?
Och sedan känslan som säger att det är rätt, det finns ingen annan väg. Alla andra vägar är prövade. Det tar dock längre tid än man tror innan frågorna tystnar och slutar att pocka på uppmärksamhet.

Framtiden är alltid oviss innan man gjort ett vägval, efter stor vånda och beslutsångest finns inget annat kvar än att följa sin inre röst och vara sann mot sig själv. Först då kan man vara sann mot andra.

Ur kaos växer sig något nytt, starkt när man väl kommit ur handlingsförlamningen, och den som minst anar det kan ändå gå vinnande ur situationen. Man får en andra chans! Skapa något nytt!

Hjärnan förstår logiken i uppbrottet men mitt hjärta sörjer ändå alltid att det är plågsamt för dem som är i mitt i. Det finns inga lyckliga skilsmässor, bara mer eller mindre bra.

Min ångest för avsked började i den situationen när jag var liten och den gör sig påmind allt som oftast, även om jag kan hantera den idag. I sorgen ligger också ljus för att det bara kan bli bättre, man skapar en ny framtid. Ljuset framåt i tunneln överväger istället för det mörka man har bakom sig.

Och rätt vad det är så står man faktiskt där, på andra sidan.......i solen.

Puss i en regnig vinterdag i december!