En tidig morgon med frukost, de 1000 i bassängen och en himmer med moln som snabbt rör sig över ön vi bor på. Helt plötsligt kommer det en lätt dusch och vi undrar vem i he.. .. det är som simmar så frenetiskt så det stänker på oss! Inser efter en stund när en engleska skrattande skriker: It´s raining!
Det slutar lika plötsligt som det börjat, men blir ett samtalsämne direkt.
Vi packar ihop, käkar lunch och efter en del förseningar bär bussen äntligen iväg till Sal Rei. Ut på den enda asfalterade vägen som finns. Den övergår snart i grusväg och senare till en gatstensbelagd huppiguppguppfärd. Rätt var det är så stannar bussen...mitt i öknen!! Där sitter vi allihop och undrar vadnudå. Chauffören kan ingen engelska och bussen är död. Allihop travar ur för att vänta på en ny buss som är på väg får vi veta. Upp med kameran direkt då det finns härliga berg att fotografera. Lite komiskt men om det skulle ha varit ett riktigt haveri därute utan vatten etc hade det inte roat mig särskilt.
Sal Rei är en pytteliten stad där skillnaderna mellan de olika människorna är framträdande. Senegaler försöker övertala oss att titta i deras butiker så påträngande att lusten att shoppa totall kommer av sig.En sista utpost för slavara från Afrika som inte antogs skulle orka resan till "Amerikat". Bara 9000 själar bor det på hela ön och det förstår man, för det är ren stäpp och öken. Getterna betar på vaddetnukanvara, pälsklädda men totalt skinntorra! ; ) Det blev dock en trevlig tur i staden som jag kommer tillbaka till!
Väl hemma igen hamnar vi bland alla det andra som har ett lila band runt handleden för " all inclusive" i restaurangen med alla det olika buffeerna. Vi ser ut att komma från Gustavsvik allesammans!
Nu avrundar vi i baren och med breven/mailen hem!
Till Dig....håll mitt hjärta, håll min själ....
Puss i Lucianatten alla därhemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar