Det bara sköljer över mig. Känslor jag inte kan styra. Saknaden, längtan efter min lilla K! Nu är han 3 år, lilla sötingen. Jag har inte träffat honom på 6 månader, och hans och mitt liv går vidare på varsitt håll utan våra söndagar med innebandyn och motorsågsmassakern på youtube.
För en tid sedan var han här då jag inte var hemma och han sa klockrent: - Här bor min tant!
Förut kallade han mig för "Tanton", mitt namn Angelica ville han inte kännas vid, generat skrattade han alltid bort det och sa mycket bestämt:
-Neej, Tantoon!!!
Han gick in i huset med sonen och kom ihåg allt vi alltid gjorde den korta tid som vi fanns i varandras liv, och jag är glad för att han verkar minnas det med glädje och värme. Och jag minns honom på samma sätt, han invaderade mitt hjärta då och håller det fortfarande i sin lilla hand!Jag önskar att vi kanske lite längre fram kan träffas för att kanske få vara en extrabonus i hans liv!
Kram till dig! Förstår din saknad.
SvaraRadera