Nu ska jag leva livet!

Idag för ett år sedan blev en ganska bra dag! Trots en oro som besannades. Sökte svar på mina frågor men framförallt ville jag framföra mina känslor och hur de påverkat mig under en tidsperiod med handlingar jag inte varit beredd på. Det fick jag tillfälle till men det skapade ytterligare en situation jag inte kunnat ana. Smärtan som en längre tid slagit rot i mitt inre samtidigt som en annan känsla tog överhanden den senaste tiden. Nog, nog nu och för alltid.

Numera har det bleknat och jag har lagt hela det året i en ask med ett band runt om. Vilken färg har jag inte bestämt, då jag inte kan skilja på det som var bra och dåligt...ännu. Kanske har jag lagt locket på av ren självbevarelsedrift därför att jag stod där med hela mitt hjärta blödande utan att kunna stoppa flödet på annat sätt.
En dag kanske jag kan se tillbaka utan att söka svar på frågor jag inte förväntade mig att jag skulle behöva ställa.

Jag är rädd ibland, rädd att låta någon komma nära igen....Men inte tillräckligt rädd för att inte våga igen. Och inte tillräckligt rädd för att inte njuta av livet som passerar varje dag med glädjeämnen som läker öppna sår.

Våga vara modig, ingen märker skillnaden. Mitt motto som jag levt med sedan 20 års åldern.
Nu ska jag leva livet! Modig, kliva ut på plankan utan att veta vad som väntar, sårbar men ändå med berått mod.

Så puss därute i den ljumma septembernatten och en önskan om en vacker brittsommarhelg!

Shame