En resa i känslor

Igår fick jag ett sms från en vän som helt plötsligt fått ett njurstensanfall och hamnat på sjukhus mitt i natten. Han var ute på jobb och hade sin hund med sig, så det blev en del komplikationer som ändå löste sig bra.

Det väckte minnen som slumrat i många år. Min pappa fick njursten under 60-talet. Det var precis under en av perioderna han lämnat hemmet för att bo själv. Det blev tre svängar innan föräldrarna flyttade isär för gott.

Skilsmässan mellan mina föräldrar var i antågande och min mamma reste till sitt hemland Tyskland då mormor fått cancer och inte hade lång tid kvar. Det blev en dryg sommarmånad innan allt var över.

Pappa bodde i en enrummare med kokvrå några hus från vår lägenhet, men flyttade under den tiden hem igen. Exakt när han fick njurstensanfallet vet jag inte men det var i enrummaren. En sten lika stor som min lillnagel kom ut via urinröret och när man tänker på det idag måste de ha gjort fruktansvärt ont, vilket jag kommer ihåg att han berättade om.

Sedan var det inte mer med det, tyckte han.

När jag minns tillbaka till tiden före skilsmässan kommer jag ihåg en morgon att jag vid pappas säng hittade en tand, en ganska stor tand med rötter. I fantasin trodde jag den kom från ett djur, men han förklarade att det var en av de bakre tänderna som han hade värk i och bestämt sig för att under natten dra ut. Bara så där!

Tanken slår mig nu att han kanske bl a från andra världskriget lärt sig att " bara göra det"  klara sig själv,  för att man måste, inget val. Så var det nog nu också men tror även att det hade med ekonomi att göra. Vi hade det vi behövde men inte mer.

Idag har även sonen med flickvän varit här och pratat om livssituationer de befinner sig i som påminnt mig om mina egna, där alla inte varit så minnesvärda men ändå format mig. På något sätt får man en röd tråd i varför och hur de situationerna uppstår och att konsekvenser är det viktiga, hur man hanterar dem. Blev lite känslosamt men också aha-upplevelser om hur förloppen hänger ihop med mig och den jag är idag. Känns som om jag under en längre tid gått i terapi för att hitta mig själv genom de situationer som úppstår, kopplar ihop händelser som ger förklaringar till flera av mina rädslor.

Jag är ändå glad över de val jag gjort, även om flera av dem givit mig mer sorg än glädje. Betraktar dem som läropeng, kanske mer om mig själv, den jag är och vill vara, än om andra.

Min vän har nu kommit hem från sin resa och mår bättre och det är jag glad för! Krya  på dig!

Puss i den vackra  februarinatten!