Förundras över att jag ibland så totalt fortfarande försvinner in i sorgen. Kanske är känslan över att vara så kränkt, respektlösheten, rädslan hos en annan människa som jag inte kan förstå. Den får mig att stanna kvar i tankarna, älta, minnas....glorifiera....och sedan uppstår emmellanåt en total insikt om vad som egentligen försiggick, signaler jag inte tog på...men gav mig en förklaring när det väl var över. Vill bli färdig, sluta tänka...våga gå vidare.
Min dag kan vara lycklig och lika olycklig, om än att lyckan numera oftare kastar längre skuggor än det olyckliga.
Dag efter dag, vecka, månad efter månad! Vinner mark, ger mig styrka...
En dag i taget.....
Idag blev en lycklig dag.
Puss i den sena januarinatten!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar