Det oändliga blå

Mycket kan sägas om vår vinter men det får mig att minnas mina barndoms vintrar. Meterhöga snöhögar (kanske beror på min längd som då måste ha varit ännu kortare!) vi byggde snökojor i. Tävlade om att bygga den största och bästa. Satt hela kvällarna och läste serietidningar, blöta i baken och småhuttrande. Hällde vatten över den för att den skulle vara länge.

Som barn fascinerades jag ofta av det stora oändliga blå, himlen, solen och framförallt molnen som skiftade i sina former. Fantiserade om djur eller andra föremål när molnen med vinden passerade utanför fönstret och ändrade skepnad vartefter.
Vid något tillfälle frågade jag, vet inte vem av mina föräldrar längre, om vad det var som gjorde att det snöade. Då svarade de att: det är Gud som städar och ruskar sina sängkläder av dun!

Det måtte vara länge sedan han städade nu, för han ruskar sängkläderna i tid och otid! Och vi är de som får ta rätt på allt dunet, för kommunen verkar ha glömt bort att det är de som har hand om framkomligheten!

Puss, A mitt i snöskottningen!