25 år på ett och samma företag kan låta konstigt i mångas ögon...som om man varit passiv och bara låtit sig gå, ödslat en massa tid på en och samma grej, eller ointresse av andra möjligheter kanske, liknöjdhet, men i de flesta fall tror jag det beror på helt andra saker.
Det är val man gör i livet baserat på olika förutsättningar och situationer som förändras både till det bättre och sämre.
Ikväll är det veteranfest och jag ska representera tillsammans med företagsledningen. Har själv varit där och vet hur det känns, undrar vad de alla tänker nu när de kommit så långt utan att ibland förstå hur det gått till? Vart har alla dessa år tagit vägen? Vad har jag åstadkommit?
I mitt fall var det aldrig planerat att stanna så länge, men de utvecklingsmöjligheter jag fått och fortfarande får har gett mig min motivation. Jag skulle inte kunna gå till ett jobb med arbesuppgifter som jag inte känner drivkraft för. Gemenskapen med många härliga kollegor är ytterligare en viktig faktor här. (Lönen då undrar du? Njae...länge sedan.)
Dessa delar jag med många av veteranerna ikväll, det vet jag.
Dagens ungdom tänker helt annorlunda, samtidigt har de inte förutsättningarna att gå "den långa vägen" som många i min generation och före den hade möjlighet till. Startsträckorna är korta av olika anledningar....mest effektiviserings- och kostnadskäl!
Nu skiljs axen från veten, dikena djupnar. Lärlingssystem och praktikplatser skriks det efter, men hur ska den ekvationen gå ihop? Vissa kommer aldrig få ihop 25 arbetade år totalt!
Det blir defintivt inte många veteraner i framtiden....någonstans!
Om man inte sänker antalet år för vad som är veteran, vill säga!!!
Undrar om jag skulle ha gjort samma val idag....det får vi aldrig veta.
Puss i natten och tystnaden!
Veteranen + 10
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar