En promenad i rusket men värmen som strömmande från min hand i tryggt förvar värmde mig under vårt strövtåg genom delar av min hemort.
Vi passerade vår kyrka för att se de vackra blommorna som vår vän R fått som en sista hälsning. Kyrkvaktmästaren skulle precis låsa men lät oss titta in i min barndoms söndagskola, min och mina barns doprum, mitt konfirmationsminne och en trygg avskedsplats för flera av mina vänner och bekanta. Hemma.....konstigt men så är det.
Det allra heligaste, sakristian, där prästen förbereder sig för livet som växlar från glädje till sorg. Fredagen blev ett sorgens avsked och lördagen ett glädjefyllt välkomnande till livet-dop, pånyttfödelse, livet går vidare......man vänjer sig nog aldrig!
Har funderat över min egen resa...vad vill jag när det är dags? Det enda jag vet är att mina kära inte ska vårda en sten, en plats...resten får jag ta ställning till....snart.
Astrid Lindgren och hennes 2 systrar talade ofta i telefonen och de började alltid med:
- Döden! Döden! Och så var det avklarat! Sedan diskuterades allt mellan himmel och jord...de var odödliga!
Inser att den senaste tiden sätter spår och det jag nu har framför mig innebär en prövning, på många sätt.....livet är mångfacetterat, och nyanserna skiftar från gråsvart (som Bengt Grive skulle ha sagt) till ett ljuvligt rosa skimmer!
Njuter i fulla drag av det rosa - Det grå får jag ta sedan! Så här är jag nu.....
Over the rainbow
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar