Man upphör aldrig att förundras

Sonen hade lite tråkigt igår, rastlös stod han i mitt kök när han kläckte idén:
-Vi åker och plockar svamp!", och då menade han inte vilken svamp som helst utan gula kantareller. Men ok, efter ett samtal till en kompis som hittat guldet så for vi iväg söderöver i kommunen.
Nemovovven skulle med och överlycklig skuttade han in i bilen, efter en återförening/hälsningsakt med sin "Älskling" som är osannolik. Han kramas och jag är övertygad om att den hunden kan prata!!
"-Jag älskar dig, jag älskar dig! Äntligen! Var har du varit?? Wiieehiii! Vift, vift....
Som han ylar när de ses!

Nåväl, efter ca 20 minuters färd stannade vi i ett område jag aldrig
varit i, blandskog, stenigt och mossa....hmmm?
Så började det!!..Sonen hojtade mest hela tiden "oj, oj, oooj", och jag sprang förbi eller över dem....han småskällde lite på mig och där rök min status som "kantarellplockare". Men rätt vad det var öppnade sig mitt synfält för det gula guldet och vi bara flämtade ikapp. En härlig skörd som vi sedan rensade ihop, fyllde vårt vinterförråd! Trattisar och taggsvamp tillkom som grädde på moset.
Fläskfile´med gräddstuvade kantareller blev det till kvällsmat igår...Yuummie!



Förundrad över sonen, men glad över en helmysig eftermiddag och kväll!

Senare på kvällen satt jag som åskådare med hakan nere vid knävecken över hur folk agerar på ett klotterplank och nivån på konversationerna. Jiiiesus!! Men det är en annan historia.....