Stod och lurade hela dagen, jag hade ingen aning om att de fanns där!
Smög ut, hittade dem där de låg och slog med nävarna mot plasten. När jag tog dem klamrade de sig fast i varandra i långa kedjor...fäktade efter mig, vevade hotfullt med högerkroken eller vänstern, ilsket stirrande på mig med stora runda arga ögon och svart skyddsutrustning.
Samlade mod, gav dem kokande en rejäl djupdykning tills de blev alldeles röda av utmattning.
Nu ligger de där omgivna av gröna blomkronor och väntar på att få ett värdigt avslut...
Mycket slörp, ackompanjerad av en god vän från Västerbotten, en lång fluffig Fransman och en skummig Dansk när de går hädan! En svensk gutt kanske...hutt menar jag avslutar ceremonin.
Är det inte synd på så rara "Kräfter"!
Massmördaren!
Åh vad lyckligt lottad du är som får svenska kräftor. Du skriver så poetiskt! Vad har inspirerat dig måntro? :-) Kram/E
SvaraRadera