..många av oss väljer att inte läsa en bok som denna då man måste se livet i vitögat....satt i solen i flera timmar idag o hade svårt att slita mig från en ung människas livsöde som på en liten femöring vändes till en oförklarlig tragedi...utan hjälp att få...eller förståelse grund av att de unga ibland skyddar, döljer och tror att de är skyldiga...och att vi vuxna ofta tror på det vi bara ser och kan förhålla oss till....vart är vi på väg i vårt upplysta samhälle?
Inledningen till boken fick mig att gråta....
Jag vill inte minnas händerna, ögonen eller dagen.
Inte dimman och ångesten. Bundna händer. Trasiga flaskor och vassa knivar.
Och efteråt. Efteråt.
Blodet på lakanet. Skärsåren. Blåmärken på halsen.
Jag sprang barfota i snön på nätterna den vintern.
Jag tände eldar vid vattnet och brände sedlar.
Försökte kväva de skrik som aldrig tystnade.
Alla telefonnummer i den svarta boken som jag alltid sov med under kudden.
För att jag aldrig skulle inbilla mig att vara värd något.
Ett samtal.
Smutsiga pengar på byrån som fick skapa nattens ångesteld vid vattnet.
Utan ert våld orkade jag inte existera.
Vad är det som gör att vi inte "ser"?
Så rätt så. Jag undrar också varför vi inte "ser"? Hörde på radion i morse att under 2008 så satte man 118 barn i isoleringscell, varav 3 utav dem med "giltig" läkartillåtelse -de andra bara "för att"...,de slänger barn under 15 år i isoleringscell som lider av ångest och djupa sår i själen. Vad är det som händer? Trodde inte det kunde hända här och nu - så jag frågar samma sak - varför "ser" vi inte?
SvaraRadera