Civilkurage

Boken om Whistleblowers-sanningsägare har kommit. Whistleblowers är ett uttryck för att påtala misshälligheter i tex ett företag men det gäller lika mycket i det privata. Författaren råder i dagens läge inte till att vara sanningsägare om man inte räknar med att bli besvärlig för alla andra, men önskar att det vore möjligt och att vi bygger på en öppenhet, "högt i tak" som vi ofta säger men inte har.
Det finns mycket att önska vad det gäller civilkurage, och räddare blir vi, för bestraffningar, förstörda karriärer, brutna vänskapsband etc. Men vem lurar man egentligen och varför är det mindre viktigt för vissa att sanningar kommer fram, istället för att alla vet och pratar bakom ryggen eller håller tyst?
Vad är man rädd för...konflikt, bli indragen, behöva hantera en besvärlig situation?
Hur mycket bättre mår man av att "jag säger inget det blir lugnast så", "jag borde ha sagt något men" eller "det hände ju inget, vilken tur" om man vet att någon kommer till skada på ett eller annat sätt, stort som litet. De flesta människor har en magkänsla om vad som är rätt eller fel, men vi tror ibland att om vi inte säger något så står vi utanför!

Vilka konstiga hänsyn vi tar till ...ja... vem egentligen?

Tog ledigt en stund idag för att inhandla pärlor o diverse attiraljer, men mest för att jag behövde vara ifrån ett tag. Blev inga pärlor men diverse!
Men jag ska börja....!!!

Kram i natten!